Jag har tillbringat större delen av mitt liv med att starta saker.
Vissa blev företag.
Vissa blev produkter.
Vissa försvann.
Vissa lärde mig mer genom att misslyckas än andra gjorde genom att lyckas.
Länge tänkte jag på dem som separata projekt.
Först långt senare insåg jag hur sammanhängande vägen faktiskt hade varit.
Från television och radio till det tidiga internet, från nätgemenskaper till plattformar, från medier och analys till artificiell intelligens har jag gång på gång återvänt till i grunden samma problem:
hur man kopplar samman människor, information och teknik på användbara sätt.
Min väg i kyrkan utvecklades parallellt med det arbetet.
Den drog mig inte bort från vetenskap eller teknik.
I stället gjorde den en annan fråga allt svårare att ignorera:
vad bygger vi allt detta för?
Tekniken ger oss en extraordinär makt att skapa system som påverkar mänskligt beteende, institutioner och samhällen.
Ju kraftfullare dessa system blir, desto större blir ansvaret för människorna som bygger dem.
Det är det perspektiv jag bär med mig i mitt arbete i dag.
Jag fascineras fortfarande av ny teknik.
Jag är fortfarande villig att experimentera.
Jag är fortfarande villig att bygga saker som kan misslyckas.
Men efter mer än tjugofem år förstår jag mycket tydligare att det yttersta måttet på ett system inte bara är om det fungerar.
Det är vad det gör med människorna som lever inuti det.
Det finns fortfarande väldigt mycket kvar att bygga.
